Vi människor lever inte bara våra liv — vi tolkar dem.
Vi skapar berättelser för att förstå varför saker blev som de blev, vem vi är, och vad vi kan förvänta oss av andra. Det är en helt naturlig del av hur hjärnan fungerar. Den vill skapa sammanhang, hitta mönster och bygga en känsla av trygghet.
Berättelserna blir därför som inre kompasser.
Ibland visar de vägen.
Ibland begränsar de oss utan att vi märker det.
Vad är en berättelse?
En berättelse är inte själva händelsen, utan hur vi förstår den.
Det är den mening vi ger våra erfarenheter, de slutsatser vi drar, de roller vi tror att vi måste spela.
En berättelse kan låta som:
• “Jag måste klara mig själv.”
• “Jag är den som alltid ställer upp.”
• “Jag är för mycket.”
• “Jag är den som håller ihop allt.”
De känns ofta självklara, nästan som fakta.
Men de är egentligen tolkningar som en gång hjälpte oss att orientera oss i världen.
Hur formas våra berättelser?
Berättelser formas tidigt, ofta långt innan vi kan sätta ord på dem. De växer fram genom:
• Relationer: Hur andra svarade på våra känslor, behov och uttryck.
• Trygghet och otrygghet: Vad som kändes säkert, vad som gjorde ont.
• Oskrivna regler: Vad som var tillåtet att känna, säga eller visa.
• Strategier för att klara oss: Anpassningar som en gång var nödvändiga för att få närhet, lugn eller förutsägbarhet.
Med tiden blir dessa berättelser automatiska.
De blir som glasögon vi inte vet att vi har på oss.
Varför är berättelser inte samma sak som verkligheten?
Hjärnan arbetar inte som en kamera. Den registrerar inte allt neutralt.
Den filtrerar, sorterar och fyller i luckor baserat på tidigare erfarenheter.
Det betyder att:
• Vi lägger märke till det som bekräftar vår gamla berättelse.
• Vi missar sådant som inte passar in.
• Vi tolkar situationer genom det vi redan tror om oss själva.
Det är därför två personer kan uppleva samma händelse helt olika.
Och det är därför vi ibland fastnar i roller som inte längre speglar den vi är idag.
Hur kan man byta perspektiv?
Att byta perspektiv handlar inte om att “tänka positivt”.
Det handlar om att bli medveten om berättelsen och undersöka den med nyfikenhet och vänlighet.
Några mjuka steg:
1. Lägg märke till berättelsen
Vilka ord använder du om dig själv?
Vilka mönster återkommer?
Vad tror du att du “måste” vara?
2. Utforska var den kommer ifrån
När lärde du dig att det var så här?
Vem behövde du vara för att få trygghet, närhet eller lugn?
3. Fråga om berättelsen fortfarande hjälper dig
Var den en gång en överlevnadsstrategi?
Har livet förändrats sedan dess?
4. Pröva en ny tolkning
Vad skulle en trygg, vänlig del av dig säga om samma situation?
Hur skulle berättelsen låta om du skrev den idag?
5. Tillåt förändring att ske långsamt
Berättelser omskrivs inte i ett enda andetag.
De förändras när vi börjar se oss själva med mjukare ögon.
En ny berättelse börjar med medvetenhet
Du behöver inte kasta bort den gamla.
Du kan låta den vara en del av din historia — utan att den styr din framtid.
När du ser din berättelse med klarhet och värme,
öppnas också möjligheten att skriva vidare
på ett sätt som rymmer hela dig.
Boka samtal i återhämtningsterapi
Under våra samtal i återhämtningsterapi kan vi tillsammans medvetandegöra och utforska din berättelse, hur den har uppstått och hur det faktiskt ser ut idag. Vad tjänar dig och vad hindrar dig i din berättelse? Hur skulle det vara om du bytte perspektiv och blev mer vänlig och kärleksfull mot dig själv?
Välkommen att boka tid för samtal online genom att maila till tanja.alanko@hjartkompassen.se eller via länken: Hjärtkompassen – Återhämtningsterapi, Västerås – Bokadirekt
Med Värme
Tanja
